pickford

Och med rubriken menar jag inte en sån dag som man kan läsa tidningen i sängen fram till klockan tolv, utan en sån dag man inte skulle göra ett "En dag med Fröken Pickford-reportage". Har jag förvirrat tillräckligt nu? Kort sagt har det inte hänt så mycket idag mer än att jag spenderat näsan i en räknebok för externredovisning. Parallellen till DN drog jag för att de alltid skriver exakta klockslag.

06:30 Pickford går upp och kokar te. Läser tidningen. Ser på nyheterna. Tvingar i sig en smörgås.
07:45 Cyklar till universitetet och får en gren i ansiktet som avsöndrar vatten och smetar ut både mascara och eyeliner
08:02 Börjar räkna kapitel 2 i kurslitteraturen
09:38 Äter riskakor och päron och är sugen på något varmt att dricka, men avstår
11.45 Lunch
12.15 Fortsätter räkna
14.00 Fäller några spydiga kommentarer
16.00 Affären besöks för att handla till kvällens middag
17.30 Äter middag
18.13 Publicerar detta inlägg

Ni förstår galoppen. Mina dagar är inte speciellt tråkiga i mina ögon. Även fast det är ganska enformigt så är de nog ganska normala. Den här dagen har varit speciellt enformig men ändå har jag fått mycket gjort kanske för att mitt schema just inte är så sjukt händelserikt. Men de personer som DN Söndag rapporterar om verkar ju för tusan som att de aldrig sitter still. Men får de ändå något gjort? Man kan ju undra... Hur som helst så är det ju de som är intressanta att läsa om (om man nu anser det) och inte superokända Pickford i en svensk universitetsstad som "inte gör någonting"...

Jag är så lycklig just nu. Det bara är så. Allt känns så bra, så komplett. Mitt självförtroende är på topp, högre än det någonsin varit och mina vänner har aldrig förstått mig mer.

Har fått min synt såld nu! Helt underbart skönt att bli av med den. För pengarna köpte jag idag en jacka som jag velat ha länge. Det är ju alltid trevligt när såna plagg är på 50% rea vilket det råkade vara just den här dagen då jag kom dit. Det fanns en jacka kvar i den färg och storlek jag ville ha och just precis den kostade 2000 istället för 4000. Jag sålde synten för 1600 så egentligen kan man ju säga att jag bara behövde lägga 10% av ursprungspriset från mina sparpengar. Jag är en fantastisk affärskvinna!

Nu sjunger A på Lill-Babs i köket. Dags att sova.

Inte ens ett U på tentan kan få mig på dåligt humör just nu.

Just nu skiter jag A som säger: "Du säger ju alltid att du tror att det gått dåligt och så får du VG iallafall!" Om jag blir godkänd på den här tentan ska jag ge honom rätt och aldrig mer säga något om hur jag tror det har gått på en tenta. Den här tentan kändes verkligen som en ka-ta-strof. I sann Tony Irving-anda.

Nu måste jag fokusera så att jag kan njuta av helgen trots detta [eventuella] nederlag:

1. Kusin A alias Syster A kommer till Linkeboda om en timme!
2. Thaimat till middag!
3. ...Let's dance ikväll...?

Nu vill jag att Anna Skipper ska börja igen.

Igår kväll satt jag och tittade på "Vem vet mest?" på ettan. Det där frågesportsprogrammet där de släcker lampor om man svarar fel. Frågorna handlar om allt mellan himmel och jord. Jag slötittade lite på programmet medans jag höll på med något annat. Plötsligt lyssnar jag till när jag hör frågan: "Vilken Mary startade tillsammans med Charlie Chaplin och sin make Douglas Fairbanks ett produktionsbolag?" Rätt svar: Mary PICKFORD. Ja, det är henne jag döpt bloggen efter, indirekt. Egentligen är den döpt efter Katie Meluas låt "Mary Pickford used to eat roses" (som faktiskt handlar om hur bolaget startades tillsammans med Fairbanks, Chaplin och en tredje snubbe vid namn David Griffith).

---

Nu måste jag plugga innan The Tudors börjar kl 22!!!

...och jag har nästan lyckats misslyckas med mitt försök till att blogga 2009. Just idag har det inte hänt så mycket. Har spenderat större delen av dagen på mina gamla breddgrader (Colonia) med en lagbok och en uppsjö svåra frågor. Väl hemma försökte jag mig på en spenatsoppa som blev väldigt...grön. Men den var god, faktiskt.

Varför, varför, är det ingen som nappar på mina blocket-annonser? Så ful är klänningen inte, och så uråldrig är inte synten... Så det så.

Just det. Välkommen hem, Gotland. Lovar att vi ska ta en IKEA+Maxi-tur snart. Think we need it. Both of us.

Nu ska jag försöka ta upp mitt bloggande igen. Får se hur länge det håller. Men jag vet att jag mår bra av det så ska försöka se det som en skön avkoppling av skriva av mina tankar! Har tänkt att jag ska försöka vara mer positiv i år. Eller i alla fall väga upp mitt klagande med något positivt! Eller så här: jag ska inte sluta tycka, jag ska tycka positivt (om det som inte är negativt, dvs).

Just nu tittar jag på Körlsaget. A är i Stockholm och jag är helt själv. Idag har jag städat, pluggat till tentan och haft på mig nya örhängen (såna kan göra att man tänder på sig själv när man råkar se sig själv i spegeln).

Min bästa julklapp: en mixer. Den förgyller varje stund av min dag. Gör fruktdrinkar varje morgon. Till slut vill man gegga ner allting i den där kannan och prova hur det blir. Apelsin, päron, kiwi och banan och till slut soyamjölk blir hur gott som helst. Jag vill bara ha mer och mer!

Jag vill måla om. Inte för att det egentligen behövs eller för att jag vill ha ett nytt utseende på lägenheten, utan för att jag vill stå i slitna hängselbyxor och kladda på en vägg...

Varför mår man dåligt när man har det så bra? När man har det bra efter normen bra alltså. Jag är uppvuxen i en fin förort till en svensk storstad. Föräldrar med högskoleutbildning, högavlönade, två bilar, en hund osv osv osv. Ni fattar galoppen. Jag har haft det bra. Väldigt bra. Alla förutsättningar, verkligen. Men jag är inte bortskämd. Inte enligt min mening iallafall. Visst, jag är säkert bekväm och förväntar mig saker som andra med annan bakgrund inte gör, men är jag för den sakens skull bortskämd?

Min barndom var lycklig. Jag fick den kärlek, uppfostran och uppmärksamhet jag behövde. Visst hade min familj problem som alla andra, men inget som direkt påverkade mig som person. Inget jag inte kunde komma över. Däremot har jag har aldrig passat in någonstans, enligt mig. Vem jag än har umgåtts med har jag alltid kännt att jag inte har kunnat slappna av till hundra procent. Jag har varit speciell, eller så har alla andra varit det. Jag vet inte.

Men återigen, jag har ju haft det så jävla bra så jag har ingen rätt att må dåligt. Inte om man jämför med alla andra miljontals människor som har det så hemskt mycket sämre på andra olika sätt. Skulle inte de vara överlyckliga om de hade tentaångest, hemorojder och migrän att bekymra sig över som vi i I-länderna har? Eller går det inte att jämföra så? Växer våra bekymmer på olika diagram? Varför gör vi oss själva olyckliga när vi egentligen inte skulle behöva vara det? Varför söker homo fucking sapiens alltid efter svar på allting?

Jag tror jag ska ta min fiskgratäng och citronskiva och gå ut i skogen och leta upp en grotta att bo i och göra livet mindre komplicerat :)

Eller hur, det är ju söndag. Enligt Bibeln vilodag och eftersom jag är döpt och konfirmerad i den protestantiska kyrkan borde jag ju kunna ta ut mina rättigheter, även fast jag inte tror på läran. Men det är ju som när man lever i ett socialdemokratiskt samhälle - även fast man inte tror på läran så tar man ju ändå ut de bidrag man har rätt till. Kanske hädar jag när jag utnyttjar tron jag inte tror på, och vad är straffet för häderi? Idag är det säkert bara hotet om att hamna i helvetet sedan stening och stegling osv är avskaffat sedan länge. Alltså kan jag ju med god aptit ligga kvar i sängen och njuta eftersom helvetet väntar mig i vilket fall :)

"Han är bra den där Floyd." - Björn Gustafsson om Pink Floyd

För ett par dagar sedan var allt frid och fröjd - verkligen. Ny start, allt under kontroll och början till ett lugn jag inte kännt på väldigt länge började sakteligen att infinna sig... Tills idag då min fina mur av planering blev vandaliserad.

Dessutom gnisslar badrumsdörren och dörren till kryddskåpet, vilket ger oönskade ljudeffekter till de två ting man gör ofta dagligen - går på toaletten och lagar mat.

Och Gotland har rätt - det går faktiskt att blogga om absolut ingenting!

Kaffekoppen (eller egentligen glaset) står bredvid mig och hjälper mig att starta dagen på ett varmt och gott sätt. Kommer idag, förutom datorn, att vara mitt enda sällskap detta sista dygn i stan. Känns som man börjar på någon ny epok när man lämnar imorgon. Och jag hoppas verkligen det. Att nästa år blir annorlunda, lugnare, mindre turbulent. Annars kommer det att behövas mycket mer kaffe än vad som har konsumerats det här året...

Jag, som så många andra, älskar fotboll. Stämningen, känslan, festen, spänningen, allt! Det gäller att inte ta det för vad det är bara, nämligen något alldeles absurt egentligen. (Tänk på vad de gör, hur gamla de är, vad det går ut på.)

Det här med EM höjer ju fotbollsintresset ytterligare. Man blir så peppad och glad över att alla är så förenade i ett och samma intresse. Kan inte riktigt förklara vad det är. Som igår när Turkiet gjorde 3-2-målet mot tjeckerna och kommentatorn gav ifrån sig ett målbrottstjut utan dess like. Javisst, jag var i upplösningstillstånd precis som han, och delade fullt ut hans glädje/sorg/förvåning.

Vad jag däremot inte kan förstå är varför man på nyhetsmorgon måste analysera gårdagens matcher utan dess like. Imorse på ettan var det en "mental rådgivare", utan någon som hels koppling till fotboll, som försökte berätta hur Lasse Lagerbäck laddar om inför matchen mot Ryssland. I TV4:s morgonsoffa satt skådisen Tomas Hanzon (???) och skulle analysera något om EM. What?

Snälla, låt oss se fotbollen när den är som bäst och låt experterna sköta analyserna!

Gotland och jag är tantiga för vi tycker att det är mysigt att titta ut på kvällarna och förundras över det fantastiska ljuset som infinner sig i vårt land såhär mot sommaren... Helt underbart. Man andas lättare bara av att titta på den klara kvällshimmeln! Tror jag blev lite poetisk där...

Farbror Melker har faktiskt en poäng.
Tänk bara på dagsländorna...

Varför kan människor inte bara komma när de säger att de ska komma? Vad på denna jord är det som är så svårt med att komma i tid? Visst man kan försova sig, missa bussen, ha små olyckor i köket osv, men det finns en kronisk sjukdom som heter tidsoptimism.

Man kan säkert påstå att tidsoptimisterna hinner med mycket mer och att de får ut mer av livet osv osv och fine, de får gärna disponera dygnets tjugofyra timmar som om de vore fyrtioåtta, men inte så att det går ut över mig! Varför ska jag sitta och vänta på att folk ska bli klara?

Jag är trött på att vänta. Sluta säg att ni ska komma när ni inte gör det.

Ibland måste man bara leverera citat.

Jag brukar ju klaga på saker och ting så här kommer det ännu mer:

Jag har förundrats över att det har uppmärksammats som ett problem att ge ut en bok. Det finns många historier om deprimerade författare som inte verkar få en enda bok utgiven. Känner du igen dig? Då har jag ett tips! Specialisera dig på ett ämne som så många inte vet så mycket om, t.ex. entreprenadrätt eller ställningfullmakter. Att skriva nåt utgivningsbart i ett sånt ämne borde vara svårare, kan tyckas, men bevisligen så är det inte det.

Jag menar, skönlitteratur är svårt, extremt svårt att skriva. Man måste ha fantasi, kreativitet och ett bra språk. Vill man åt den riktigt bra kvalitén bör man också ha kunskaper. Framför allt gäller det att komma med något relativt nytt. Det får inte likna för mycket det någon annan har skrivit tidigare.

När det gäller svensk kurslitteratur inom ämnet juridik kan man se rakt motsatta kriterier. Självklart är skönlitteratur och kurslitteratur skilda ting i just det här fallet, men författare som författare, eller? När man som juridikstuderande läser en kursbok vill man (jag) ju helst hitta svar på frågor man ställer sig när man läser lagtext. Alltför ofta finns inga svar utan bara upprepningar av ens egna frågor, eller ännu värre: invecklade meningar som i slutet inte kommer fram till någonting utan bara verkar stå där för att det ska se snyggt ut?

Mitt favoritexempel är: "Personer i sådan ställning brukar besnämnas ställföreträdare, en term som dock ofta, och kanske för tanken naturligare, används i en annan betydelse, nämligen som beteckning för den som stadigvarande företräder en annan." (Mellanmansrätt s. 16, Tiberg & Dotevall, nionde upplagan)

Vad bidrar den meningen med? Ett ökat förstående för vad en ställföreträdare är (om man inte redan visste det)? Nej, det vill jag inte påstå att jag tycker.  Man kan ju klart utläsa att syftet är att  förklara vad en ställföreträdare  är. Förklaringen har dock exakt samma innehåll som ordet.

Ett annat exempel är en lärobok som i desperation försökte förklara vad som enligt köplagens skadeståndsrätt definieras som direkta förluster genom uteslutning av vad som definieras som indirekta förluster. Fem sidor spilldes på olika teorier som andra författare tidigare redan kommit fram till varit helt onödiga, för att på sista sidan komma fram till att det nog inte egentligen finns något bra svar på frågan.

Kort sagt kan man tjäna pengar på att redan repetera saker som andra redan inte har kommit fram till, utan att komma fram till något själv heller! Därför är man ju ekonomiskt mer effektiv om man håller sig till att författa kurslitteratur istället för skönlitteratur!

Man ska ju inte jämföra saker och ting som inte har med varann att göra men det går ju som bekant inte att låta bli. Något som jag (detta är jag inte ensam om) kan förhålla mig till eller riktigt uttala mig om på ett bra sätt är bloggar à la blondinbella. Säger man att den är dålig och ointressant så är man avundsjuk för att man själv inte uppnått samma framgångsrika status vid 17 års ålder och säger man att man gillar den så är man ytlig och korkad... Skulle jag säga att Blondinbella var en oförstående blåst tonåring som inte alls fattar vad livet går ut på måste jag ju gå till mig själv och fråga mig vad som är så jävla bra med det jag gör då? Nej, jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det där...

Går jag däremot, efter att ha läst några fjortisbloggar, in på någon nyhetssajt och läser om börsens upp och ned gång, eller om svältande barn eller  människorättskämpar  eller hon i Österrike som blev instängd i en källare  i tjugo år, våldtogs och födde sin pappas barn, blir  det helt plötsligt så himla mycket lättare att förhålla sig till det  jag skrev om ovan.

Men är inte det att göra det lätt för sig? Att nedanalysera någonting bara för att det finns andra saker som verkar så himla mycket viktigare och får detta någonting (blondinbellas blogg) att verka så fruktansvärt meningslös? Vad ska man utgå ifrån för att få sina åsikter att bli så värdiga som möjligt? Javisst, man kan säga att fjortisen verkar helt blåst och bortskämd och tror att hon är en 30årig kvinna i affärslivet som aldrig har sett ett problem à la flickan i källaren. Men vad är det för jävla analys? Den säger ju ingenting? Den förklarar ju inte varför jag stör mig på Blondinbellas blogg, om det nu förhåll sig så.

Kom med bättre argument så man orkar lyssa på nedvärderingar!

som jag skrev här. Lite för att mitt liv är helt ointressant just nu och det knappt händer någonting som är värt att skriva om. Jag tänker knappt längre. Dagarna ser verkligen precis likadana ut och jag är rädd att jag fastnat i något slags "det-här-är-livet-efter-det-att-barndomen-är-slut-kris". Men det är väl när det är grått och tråkigt som man skriver som bäst? Brukar inte de som författar eller skriver vara arga eller ledsna eller irriterade över någonting? Hur ofta läser man egentligen om någonting som är kul? Dagstidningarna skriver ju bara om det som är problematiskt. Alla negativa saker ska framhävas eftersom att det är det som är värt att göra någonting åt. Det enda som inte har någon negativ framtoning i en dagstidning är kultursidorna - de som ska vara underhållande. Tro mig, inte har jag blivit underhållen av dem någongång och då är jag ändå inte kulturellt handikappad. Böcker då... hur ofta läser man en rolig bok. Den enda bok jag kan komma på som kan klassas som rolig är Populärmusik från Vittula och den har jag inte ens läst...

Jag är inte bitter.

Känner att de förtjänar en egen rubrik för sin sköna rakt-på-sak stil och underbara politiska inkorrekthet.

För övrigt har det varit en pissig ineffektiv dag med bara en massa snesteg. Slog vad med mig själv att jag skulle ha fått en fågelskit i huvudet innan dagen var slut. Det fick jag inte - klev i hundbajs istället.

"Med hopp om en bättre morgondag fylld av effektivitet, mindre filosofi och trevligare ställen att sätta skorna."

God natt