Konsten att komma fram till absolut ingenting
Jag brukar ju klaga på saker och ting så här kommer det ännu mer:
Jag har förundrats över att det har uppmärksammats som ett problem att ge ut en bok. Det finns många historier om deprimerade författare som inte verkar få en enda bok utgiven. Känner du igen dig? Då har jag ett tips! Specialisera dig på ett ämne som så många inte vet så mycket om, t.ex. entreprenadrätt eller ställningfullmakter. Att skriva nåt utgivningsbart i ett sånt ämne borde vara svårare, kan tyckas, men bevisligen så är det inte det.
Jag menar, skönlitteratur är svårt, extremt svårt att skriva. Man måste ha fantasi, kreativitet och ett bra språk. Vill man åt den riktigt bra kvalitén bör man också ha kunskaper. Framför allt gäller det att komma med något relativt nytt. Det får inte likna för mycket det någon annan har skrivit tidigare.
När det gäller svensk kurslitteratur inom ämnet juridik kan man se rakt motsatta kriterier. Självklart är skönlitteratur och kurslitteratur skilda ting i just det här fallet, men författare som författare, eller? När man som juridikstuderande läser en kursbok vill man (jag) ju helst hitta svar på frågor man ställer sig när man läser lagtext. Alltför ofta finns inga svar utan bara upprepningar av ens egna frågor, eller ännu värre: invecklade meningar som i slutet inte kommer fram till någonting utan bara verkar stå där för att det ska se snyggt ut?
Mitt favoritexempel är: "Personer i sådan ställning brukar besnämnas ställföreträdare, en term som dock ofta, och kanske för tanken naturligare, används i en annan betydelse, nämligen som beteckning för den som stadigvarande företräder en annan." (Mellanmansrätt s. 16, Tiberg & Dotevall, nionde upplagan)
Vad bidrar den meningen med? Ett ökat förstående för vad en ställföreträdare är (om man inte redan visste det)? Nej, det vill jag inte påstå att jag tycker. Man kan ju klart utläsa att syftet är att förklara vad en ställföreträdare är. Förklaringen har dock exakt samma innehåll som ordet.
Ett annat exempel är en lärobok som i desperation försökte förklara vad som enligt köplagens skadeståndsrätt definieras som direkta förluster genom uteslutning av vad som definieras som indirekta förluster. Fem sidor spilldes på olika teorier som andra författare tidigare redan kommit fram till varit helt onödiga, för att på sista sidan komma fram till att det nog inte egentligen finns något bra svar på frågan.
Kort sagt kan man tjäna pengar på att redan repetera saker som andra redan inte har kommit fram till, utan att komma fram till något själv heller! Därför är man ju ekonomiskt mer effektiv om man håller sig till att författa kurslitteratur istället för skönlitteratur!
Jag har förundrats över att det har uppmärksammats som ett problem att ge ut en bok. Det finns många historier om deprimerade författare som inte verkar få en enda bok utgiven. Känner du igen dig? Då har jag ett tips! Specialisera dig på ett ämne som så många inte vet så mycket om, t.ex. entreprenadrätt eller ställningfullmakter. Att skriva nåt utgivningsbart i ett sånt ämne borde vara svårare, kan tyckas, men bevisligen så är det inte det.
Jag menar, skönlitteratur är svårt, extremt svårt att skriva. Man måste ha fantasi, kreativitet och ett bra språk. Vill man åt den riktigt bra kvalitén bör man också ha kunskaper. Framför allt gäller det att komma med något relativt nytt. Det får inte likna för mycket det någon annan har skrivit tidigare.
När det gäller svensk kurslitteratur inom ämnet juridik kan man se rakt motsatta kriterier. Självklart är skönlitteratur och kurslitteratur skilda ting i just det här fallet, men författare som författare, eller? När man som juridikstuderande läser en kursbok vill man (jag) ju helst hitta svar på frågor man ställer sig när man läser lagtext. Alltför ofta finns inga svar utan bara upprepningar av ens egna frågor, eller ännu värre: invecklade meningar som i slutet inte kommer fram till någonting utan bara verkar stå där för att det ska se snyggt ut?
Mitt favoritexempel är: "Personer i sådan ställning brukar besnämnas ställföreträdare, en term som dock ofta, och kanske för tanken naturligare, används i en annan betydelse, nämligen som beteckning för den som stadigvarande företräder en annan." (Mellanmansrätt s. 16, Tiberg & Dotevall, nionde upplagan)
Vad bidrar den meningen med? Ett ökat förstående för vad en ställföreträdare är (om man inte redan visste det)? Nej, det vill jag inte påstå att jag tycker. Man kan ju klart utläsa att syftet är att förklara vad en ställföreträdare är. Förklaringen har dock exakt samma innehåll som ordet.
Ett annat exempel är en lärobok som i desperation försökte förklara vad som enligt köplagens skadeståndsrätt definieras som direkta förluster genom uteslutning av vad som definieras som indirekta förluster. Fem sidor spilldes på olika teorier som andra författare tidigare redan kommit fram till varit helt onödiga, för att på sista sidan komma fram till att det nog inte egentligen finns något bra svar på frågan.
Kort sagt kan man tjäna pengar på att redan repetera saker som andra redan inte har kommit fram till, utan att komma fram till något själv heller! Därför är man ju ekonomiskt mer effektiv om man håller sig till att författa kurslitteratur istället för skönlitteratur!
Kommentarer
Postat av: Elin
Haha, jösses! Lite irriterad på kurslitteraturen? Och med världen överhuvudtaget är det ofta så att man egentligen inte kommer fram till nåt. Allt återvänder ju bara till grottmänniskan :P och nu kom den här kommentaren inte fram tiill nåt heller. bara att det mesta inte kommer fram till nåt, precis som det här...gaaah! Filosofi...Snart är det sommarlov iaf! Alltid något att se fram emot! Kram
Trackback
