pickford

Gotland och jag är tantiga för vi tycker att det är mysigt att titta ut på kvällarna och förundras över det fantastiska ljuset som infinner sig i vårt land såhär mot sommaren... Helt underbart. Man andas lättare bara av att titta på den klara kvällshimmeln! Tror jag blev lite poetisk där...

Farbror Melker har faktiskt en poäng.
Tänk bara på dagsländorna...

Varför kan människor inte bara komma när de säger att de ska komma? Vad på denna jord är det som är så svårt med att komma i tid? Visst man kan försova sig, missa bussen, ha små olyckor i köket osv, men det finns en kronisk sjukdom som heter tidsoptimism.

Man kan säkert påstå att tidsoptimisterna hinner med mycket mer och att de får ut mer av livet osv osv och fine, de får gärna disponera dygnets tjugofyra timmar som om de vore fyrtioåtta, men inte så att det går ut över mig! Varför ska jag sitta och vänta på att folk ska bli klara?

Jag är trött på att vänta. Sluta säg att ni ska komma när ni inte gör det.

Ibland måste man bara leverera citat.

Jag brukar ju klaga på saker och ting så här kommer det ännu mer:

Jag har förundrats över att det har uppmärksammats som ett problem att ge ut en bok. Det finns många historier om deprimerade författare som inte verkar få en enda bok utgiven. Känner du igen dig? Då har jag ett tips! Specialisera dig på ett ämne som så många inte vet så mycket om, t.ex. entreprenadrätt eller ställningfullmakter. Att skriva nåt utgivningsbart i ett sånt ämne borde vara svårare, kan tyckas, men bevisligen så är det inte det.

Jag menar, skönlitteratur är svårt, extremt svårt att skriva. Man måste ha fantasi, kreativitet och ett bra språk. Vill man åt den riktigt bra kvalitén bör man också ha kunskaper. Framför allt gäller det att komma med något relativt nytt. Det får inte likna för mycket det någon annan har skrivit tidigare.

När det gäller svensk kurslitteratur inom ämnet juridik kan man se rakt motsatta kriterier. Självklart är skönlitteratur och kurslitteratur skilda ting i just det här fallet, men författare som författare, eller? När man som juridikstuderande läser en kursbok vill man (jag) ju helst hitta svar på frågor man ställer sig när man läser lagtext. Alltför ofta finns inga svar utan bara upprepningar av ens egna frågor, eller ännu värre: invecklade meningar som i slutet inte kommer fram till någonting utan bara verkar stå där för att det ska se snyggt ut?

Mitt favoritexempel är: "Personer i sådan ställning brukar besnämnas ställföreträdare, en term som dock ofta, och kanske för tanken naturligare, används i en annan betydelse, nämligen som beteckning för den som stadigvarande företräder en annan." (Mellanmansrätt s. 16, Tiberg & Dotevall, nionde upplagan)

Vad bidrar den meningen med? Ett ökat förstående för vad en ställföreträdare är (om man inte redan visste det)? Nej, det vill jag inte påstå att jag tycker.  Man kan ju klart utläsa att syftet är att  förklara vad en ställföreträdare  är. Förklaringen har dock exakt samma innehåll som ordet.

Ett annat exempel är en lärobok som i desperation försökte förklara vad som enligt köplagens skadeståndsrätt definieras som direkta förluster genom uteslutning av vad som definieras som indirekta förluster. Fem sidor spilldes på olika teorier som andra författare tidigare redan kommit fram till varit helt onödiga, för att på sista sidan komma fram till att det nog inte egentligen finns något bra svar på frågan.

Kort sagt kan man tjäna pengar på att redan repetera saker som andra redan inte har kommit fram till, utan att komma fram till något själv heller! Därför är man ju ekonomiskt mer effektiv om man håller sig till att författa kurslitteratur istället för skönlitteratur!