pickford

Varför mår man dåligt när man har det så bra? När man har det bra efter normen bra alltså. Jag är uppvuxen i en fin förort till en svensk storstad. Föräldrar med högskoleutbildning, högavlönade, två bilar, en hund osv osv osv. Ni fattar galoppen. Jag har haft det bra. Väldigt bra. Alla förutsättningar, verkligen. Men jag är inte bortskämd. Inte enligt min mening iallafall. Visst, jag är säkert bekväm och förväntar mig saker som andra med annan bakgrund inte gör, men är jag för den sakens skull bortskämd?

Min barndom var lycklig. Jag fick den kärlek, uppfostran och uppmärksamhet jag behövde. Visst hade min familj problem som alla andra, men inget som direkt påverkade mig som person. Inget jag inte kunde komma över. Däremot har jag har aldrig passat in någonstans, enligt mig. Vem jag än har umgåtts med har jag alltid kännt att jag inte har kunnat slappna av till hundra procent. Jag har varit speciell, eller så har alla andra varit det. Jag vet inte.

Men återigen, jag har ju haft det så jävla bra så jag har ingen rätt att må dåligt. Inte om man jämför med alla andra miljontals människor som har det så hemskt mycket sämre på andra olika sätt. Skulle inte de vara överlyckliga om de hade tentaångest, hemorojder och migrän att bekymra sig över som vi i I-länderna har? Eller går det inte att jämföra så? Växer våra bekymmer på olika diagram? Varför gör vi oss själva olyckliga när vi egentligen inte skulle behöva vara det? Varför söker homo fucking sapiens alltid efter svar på allting?

Jag tror jag ska ta min fiskgratäng och citronskiva och gå ut i skogen och leta upp en grotta att bo i och göra livet mindre komplicerat :)