pickford

Lördag morgon runt tretiden går en lätt förfriskad Pickford hem från Flamman och är tvungen att gå igenom en hord av rökande spanjorer för att komma ut på gångvägen. En av spanjorerna tar ett initiativ att trevligt prata med den unga fröken Pickford som inte riktigt är på humör för sådant. Anledningen är att hon redan har blivit kladdad på, av inte fullt lika trevliga spanjorer, inne på Flamman. Han försöker på ett gentlemannamässigt vis lirka den blonda svenskan till att följa med dem på en fest. Pickford ler och tackar bestämt nej och är bara tvungen att säga till spanjoren att hon "uppskattar hans trevliga sätt till skillnad från många andra spanjorer där nere" och hon pekar mot ingången till Flamman. Det var ju snällt menat, men ack så klumpigt uttryckt. Spanjoren förvandlas helt plötsligt till en matador på tjurfäktning och börjar vifta med armarna och skrika något om "jasså, så alla spanjorer är otrevliga, är det det du försökerr säga? Maken till oförskämdhet!" Ja, och visst var det klumpigt sagt av Pickan som ber om ursäkt flera gånger och försöker lirka fram att det inte var så hon menade. Men spanjoren är redan svärandes på väg därifrån och Pickford tänker att det inte är lätt att på ett trevligt sätt snäsa av en trevlig kille...

Ett minne från min tid på Rivieran...

En dag för ett par år sedan bestämde J, V, L och jag oss för att lämna Nice för en dag och göra ett besök i furstendömet. Ni vet, dit Grace Kelly kom som vacker filmstjärna på 50-talet, blått vatten, gator av marmor och där en städare tjänar 3000€ i månaden. Där stadens invånare har helikopterplattor på taket. Där Jan Guillou gjorde bort sig som nybliven journalist då han under en intervju frågade om stadens planering på expansion. Där man helt enkelt känner sig som någon man aldrig tidigare varit. Jag pratar förstås om Monaco. Det enda landet på jorden där man faktiskt inte behöver vara rik för att känna lyxen. Det räcker att stå vid strandpromenaden där världens fotbollsstjärnor har inpräntat sina fötter i marmorn för att känna hur egendomligt det är.

Efter en äkta Monte-Carlo lunch (som vi absolut inte hade råd med) beger vi oss ner i gränderna. Där får J & V (two men in their 20's) syn på denna bil. De våta pojkdrömmarna gör sig naturligtvis påminda. James Bond, pangbrudar, fantastiska motorer, milslånga slingriga bergsvägar i furstendömen osv. You do the math. Efter en stunds fotande och dreglande hör vi någon som harklar bakom oss. Där står en man i fyrtioårsåldern med perfekt solbränna klädd i vita linnebyxor och brun skjorta och RayBan-solglasögon. Han har kritvita tänder och tänder en cigarr. Grabbarna som förstår att det är bilens ägare stammar fram något oförståeligt. Jag backar bakåt och gömmer min kamera rädd för att framstå alltför turistig. Mannen ignorer pojkarna i mitt sällskap, går fram till mig, drar ner solglasögonen på nästippen och frågar på klingande amerikanska "You wan't a ride, miss?". Jag som är van vid framfusiga fransmän har efter ett halvår i detta land fått något slags inprogrammerad mening i huvudet. "No, thanks." Säger jag till mannen och ler ett besvärat leende. Han ler tillbaka, hoppar in bilen och bränner iväg.

J & V kommer emot mig skrikandes och flaxandes med armarna. "Va fan, S, fattar du att vi hade kunnat få åka i den där!?!?!?!" "Är du helt pantad?" "Vet du vad det där är för modell?!?" "Fattar du inte att det där är bilarnas bil" osv osv. Jag hör dem knappt utan bara tittar ner i gränden där bilen har försvunnit, helt oförstående att George Clooney precis erbjöd mig skjuts genom Monaco...

Idag är det en bra dag! Jag har fått väldigt mycket gjort under förmiddagen. Har haft ett antal aha!-upplevelser vilket är bland det bästa som finns när man sitter och knåpar med något svårt!

Nu ska jag iväg och äta lunch med T!

Bild: Är din lika snygg Gotland?

...att "Kalkylering" av Ingvar Karlsson kan vara den tråkigaste bok jag någonsin hållit i mina händer. Jag somnade i badkaret med boken, då lyckligtvis vid sidan av karet.

När man sysslar med så extremt tråkiga saker under en hel dag måste man ha extrema njutningar under rasterna man tar sig. Som till exempel ugnsbakad kyckling till lunch en helt vanlig tisdag, lite smågodis, baka eget bröd, ligga i badet med tända ljus och lyssna på musik. Hur tusan har jag hunnit plugga om rasterna har varit fyllda med så mycket gott? Nej just det! Det har jag ju inte, boken ligger ju orörd och fuktig på badrumsgolvet! Och där får den ligga resten av kvällen för på dagens schema står det nämligen att jag måste poppa popcorn och kolla på film. Ajdå. Jobbigt när man måste skjuta upp saker till morgondagen!