kuuuuuuuuuuul
Har funderat lite på det här med internskämt...
Jag tror att de flesta har miljontals med interna skämt vänner emellan. Olika typer av humor beroende på vem man skämtar med. Det heter ju att dessa skämt inte är intressanta eller roliga för andra människor. Gör man ett försök att förklara det roliga brukar det oftast resultera i att man sitter där själv och garvar medans de man skulle förklara det för bara höjer på ögonbrynen och går och fyller på kaffe.
Men hur ska man då kunna skämta med folk man inte känner? Det är ju det som är problemet - ett sådant försök kan bli lika stelt och obekvämt som att faktiskt försöka berätta varför ett internskämt är roligt. Men det är ju faktiskt internskämten som är roliga! De där andra tillgjorda fjanterierna kan lika gärna vara. De berättas liksom mer för att ett skämt ska berättas och inte för att det verkligen ÄR roligt...
Så hur tusan ska man gå till väga då för att få främlingarna på glatt humör (utan Bellman-historier) innan man lärt känna dem och skapat egna interskämt att skratta åt lite då som nu? Finns det något svar på den frågan någon? En föreläsare i retorik kanske skulle ha något smart svar som skulle kunna gälla för alla men jag tror snarare det handlar om personlighet. Vissa människor föds med gåvan att kunna underhålla - det bara blir kul och positivt, helt spontant... Jag vill också kunna...
Köpes: 1 st självdisciplin och två rågade mått koncentration
Gud vad internet distraherar med femtielvatusen miljarder grejer man upptäcker att man "måste" göra innan datorn stängs av... Allting tycks vara så himla mycket roligare än just det man måste göra. Och det är det som är så jävla konstigt - jag sitter ju här som student vid ett universitet för att jag har valt det själv. Ingen har tvingat mig. Jag valde ju det här för att det var roligt?! Oh vad skönt det vore att vara en guldfisk ibland....
om man läser för många böcker bli man dum i huvet
"klockrent" har för mig som juridikstudent fått en ny dimension
http://www.youtube.com/watch?v=aBtL7DUUq8g
