pickford

Att vara student är ingen ekonomisk dans på rosor och att leva i ett konsumtionssamhälle kan vara svårt. Nackdelarna är oändliga. Men fördelen är att det är lätt att tillfredsställa sig själv. För vilken normal arbetande människa skulle kännas sig rik och tillfredsställd med en frys fylld av femton matlådor, en undanpluggad hög av renskrivna föreläsningsanteckningar, en sorterad tvätthög och två bortglömda hundralappar i en låda? Välkommen till mitt oglamorösa liv!

Sitter här och laddar inför dagens tentamen med citronvatten och Imogen Heaps 'hide and seek'. Effektiv arbetstid!

Vid 22-års ålder har jag drabbats av idol-kärlek. Man tror att det handlar om mognad det där med idol-kärlek. Att man med åren inte kan bli förälskad i någon på avstånd. Men om sanningen ska fram så handlar det ju inte om kärlek utan om attraktion för såväl den skrikande 14-åringen som för den kramsjuka 22-åringen. Skillnaden är att 22-åringen tänker snuskigare tankar och har lagen på sin sida vad gäller det praktiska. Det finns många artister med attraktionskraft. Det finns många skådisar och artister som jag tycker är snygga, för att inte nämna någon jag ser i skolan eller på stan. Visst, det finns massor av killar som jag känner mig attraherad av men det är sällan jag ser någon med sådan attraktionskraft att jag inte bryr mig om någonting annat. Men det har som sagt hänt. Och killen är inte ens vad jag brukar lista som min typ. Men jag tror jag får börja tänka om. För jag vill ligga, sitta och stå. Om och om igen. Erik. Idol-Erik.

Eftersom Gotland aka annuendag inte fått så många komplimanger av mig den senaste veckan, ska jag hedra henne med en klockren händelse som kräver viss insatthet i aktörernas personlighet och relation till varandra men det tänker jag inte ta hänsyn till:

Jag, AL och gotland runt lunchbordet, babblandes om något som AL har tagit upp för diskussion och som upprör gotland och mig.

AL: Hey, I'm just the messenger!
Gotland (likgiltigt - i detta sammanhang positivt eftersom att det är Gotlands likgiltighet mot AL som gör hela kommentaren): Jag har lärt mig att det är budbäraren man ska döda.

Utan några som helt tillstånd kommer här ett citat från min 14-åriga kusins wall på facebook. Kände att det var alldeles för speciellt för att inte få delas med av till omvärlden. Jag undrar om man har extra tungar fingrar när man är i fjortis-stadiet eftersom de inte verkar dansa lika lätt på tangenterna som för oss som passerat den åldern...

HAN ÄR SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ GULLIG xP seriöst fatta att han gjorde det han gjorde.. det är ju lixom inte normalt. men ja typ lixom dooooooooog ! :D:D:D:D:D omg... :P han är skiiiiiiiiiiiiiiitsööööööööööööt ! :D
niiiiii får också ha det såååå bra ! ;D
pööööööööööööööööööööööösssss

I alla fall för en liten stund. För jag är arg. Och förvirrad. Jag är extremt arg på mitt ex, på min granne, på min jävla lärare på universietet för att han är en uppblåst arrogant son of a bitch och på TV6 för att Family Guy har slutat sändas. Skitförbannad.

Dessutom vill jag ligga med doktor House och det känns som en normal vilja.

...jag tycker nämligen att

http://www.youtube.com/watch?v=3T0GRjxOP98&feature=channel

och

http://www.youtube.com/watch?v=xHKTE75dgE4&feature=related

är sjukt roligt. Jag vet inte om borde uppsöka en läkare om man tycker att allt som Family Guy gör är träffande som inget annat...

Idag stannar jag i sängen. Inte ens jag med min starka kropp byggd av frukt och grönsaker och dagar i naturen mäktar med att förneka min förkylning. Hur jag ska orka köra 35 mil till landet på fredag är ett mysterium. Eftersom att A har nackspärr så lär vi ju bli stoppade av ren misstanke om han kör. En poliskontroll ser en något snedvriden förare närma sig och bilen liksom lutar med honom lite läskigt nära vägkanten. Nej, det blir feber-donnan som får sitta vid ratten.

Nu har jag en lagbok att dissikera. Från sängen.

...för att få tentaresultatet (jag klarade mig) :) och dessutom några roliga blogginlägg hos gotland!

När jag kom hem idag hade jag stått ut med fyra timmars bolagsrätt, lätt kan tyckas, men icke med feber och snor upp över öronen. Att jag dessutom hade lärt mig mer av att sitta ensam hemma och titta på kunskapskanalen peppar en ju inte direkt mer. Jag hade gått och hoppats på att när jag kom hem skulle där finnas något uppiggande som typ ett mail jag väntar på eller någon rolig nyhet, som att jag typ mot alla odds hade klarat internen eller åtmindstone att det fanns glass i frysen. Men icke. Ingenting fick den förkylda kraken.

...för nu har jag tid att träna! ;)

“I gotta work out. I keep saying it all the time. I keep saying I gotta start working out. It's been about two months since I've worked out. And I just don't have the time. Which uh..is odd. Because I have the time to go out to dinner. And uh..and watch tv. And get a bone density test. And uh.. try to figure out what my phone number spells in words.” - Ellen DeGeneres

Lördag morgon runt tretiden går en lätt förfriskad Pickford hem från Flamman och är tvungen att gå igenom en hord av rökande spanjorer för att komma ut på gångvägen. En av spanjorerna tar ett initiativ att trevligt prata med den unga fröken Pickford som inte riktigt är på humör för sådant. Anledningen är att hon redan har blivit kladdad på, av inte fullt lika trevliga spanjorer, inne på Flamman. Han försöker på ett gentlemannamässigt vis lirka den blonda svenskan till att följa med dem på en fest. Pickford ler och tackar bestämt nej och är bara tvungen att säga till spanjoren att hon "uppskattar hans trevliga sätt till skillnad från många andra spanjorer där nere" och hon pekar mot ingången till Flamman. Det var ju snällt menat, men ack så klumpigt uttryckt. Spanjoren förvandlas helt plötsligt till en matador på tjurfäktning och börjar vifta med armarna och skrika något om "jasså, så alla spanjorer är otrevliga, är det det du försökerr säga? Maken till oförskämdhet!" Ja, och visst var det klumpigt sagt av Pickan som ber om ursäkt flera gånger och försöker lirka fram att det inte var så hon menade. Men spanjoren är redan svärandes på väg därifrån och Pickford tänker att det inte är lätt att på ett trevligt sätt snäsa av en trevlig kille...

Ett minne från min tid på Rivieran...

En dag för ett par år sedan bestämde J, V, L och jag oss för att lämna Nice för en dag och göra ett besök i furstendömet. Ni vet, dit Grace Kelly kom som vacker filmstjärna på 50-talet, blått vatten, gator av marmor och där en städare tjänar 3000€ i månaden. Där stadens invånare har helikopterplattor på taket. Där Jan Guillou gjorde bort sig som nybliven journalist då han under en intervju frågade om stadens planering på expansion. Där man helt enkelt känner sig som någon man aldrig tidigare varit. Jag pratar förstås om Monaco. Det enda landet på jorden där man faktiskt inte behöver vara rik för att känna lyxen. Det räcker att stå vid strandpromenaden där världens fotbollsstjärnor har inpräntat sina fötter i marmorn för att känna hur egendomligt det är.

Efter en äkta Monte-Carlo lunch (som vi absolut inte hade råd med) beger vi oss ner i gränderna. Där får J & V (two men in their 20's) syn på denna bil. De våta pojkdrömmarna gör sig naturligtvis påminda. James Bond, pangbrudar, fantastiska motorer, milslånga slingriga bergsvägar i furstendömen osv. You do the math. Efter en stunds fotande och dreglande hör vi någon som harklar bakom oss. Där står en man i fyrtioårsåldern med perfekt solbränna klädd i vita linnebyxor och brun skjorta och RayBan-solglasögon. Han har kritvita tänder och tänder en cigarr. Grabbarna som förstår att det är bilens ägare stammar fram något oförståeligt. Jag backar bakåt och gömmer min kamera rädd för att framstå alltför turistig. Mannen ignorer pojkarna i mitt sällskap, går fram till mig, drar ner solglasögonen på nästippen och frågar på klingande amerikanska "You wan't a ride, miss?". Jag som är van vid framfusiga fransmän har efter ett halvår i detta land fått något slags inprogrammerad mening i huvudet. "No, thanks." Säger jag till mannen och ler ett besvärat leende. Han ler tillbaka, hoppar in bilen och bränner iväg.

J & V kommer emot mig skrikandes och flaxandes med armarna. "Va fan, S, fattar du att vi hade kunnat få åka i den där!?!?!?!" "Är du helt pantad?" "Vet du vad det där är för modell?!?" "Fattar du inte att det där är bilarnas bil" osv osv. Jag hör dem knappt utan bara tittar ner i gränden där bilen har försvunnit, helt oförstående att George Clooney precis erbjöd mig skjuts genom Monaco...

Idag är det en bra dag! Jag har fått väldigt mycket gjort under förmiddagen. Har haft ett antal aha!-upplevelser vilket är bland det bästa som finns när man sitter och knåpar med något svårt!

Nu ska jag iväg och äta lunch med T!

Bild: Är din lika snygg Gotland?

...att "Kalkylering" av Ingvar Karlsson kan vara den tråkigaste bok jag någonsin hållit i mina händer. Jag somnade i badkaret med boken, då lyckligtvis vid sidan av karet.

När man sysslar med så extremt tråkiga saker under en hel dag måste man ha extrema njutningar under rasterna man tar sig. Som till exempel ugnsbakad kyckling till lunch en helt vanlig tisdag, lite smågodis, baka eget bröd, ligga i badet med tända ljus och lyssna på musik. Hur tusan har jag hunnit plugga om rasterna har varit fyllda med så mycket gott? Nej just det! Det har jag ju inte, boken ligger ju orörd och fuktig på badrumsgolvet! Och där får den ligga resten av kvällen för på dagens schema står det nämligen att jag måste poppa popcorn och kolla på film. Ajdå. Jobbigt när man måste skjuta upp saker till morgondagen!